Mina funderingar, tar aldrig slut, när man träffar någon, eller om man ska dejta någon, vad är man beredd att ge upp, vad är man beredd att stå fast för och slåss för. Mina drömmar är stora, men inte omöjliga, även om det verkar så just nu. Jag har gett upp mycket för män, och de hjälper inte, visst ska man kompromissa, men båda ska vara lyckliga. Mina rädslor är också stora, även om jag kämpar så hårt jag kan med dom. Hela mitt liv är och har varit en kamp, det kommer jag aldrig ifrån. Det lär fortsätta så också, jag önskar jag kunde träffa en kille, som vill uppvakta mig, både med sms och telefonsamtal, som inte bara lämnade över saker och ting på mig, för så är det just nu. Nu ska jag försöka att inte höra av mig i kväll, så får jag väl se vad som händer.

Dåså då är jag redo, redo för att dejta, redo för kärleken igen, men de här med att börja om på nytt igen, det tar sån tid, det kräver så mycket tålamod. Jag vill ju att saker ska hända nu, tycker att jag förtjänar att bli lycklig, när jag blev så lurad sist. Jag vill ha en kille som inte lurar mig, någon som verkligen älskar mig, trodde att de inte skulle vara så mycket begärt, men tydligen så är det så. Har en dejt nästa helg, så vi får hoppas på det, jag har svårt att känna att det kommer att gå bra. Men vi får se.

Hur kan någon vilja skada så mycket som mitt ex gjorde? Hur kan någon behandla mig som en billig prostituerad, jag förstår inte, hur kan någon vilja straffa mig som han gjorde, nu får det vara nog! Jag kommer inte tillåta detta mera, nu vill jag gå vidare, jag vill hitta den rätta, frågan är väl var man gör det, och vem han är. Jag vill vara lycklig, med någon som älskar mig, och inte kvinnan brevid mig, jag vill leva tillsammans med någon, som vill leva samma liv som mig. Jag trodde livet skulle se annorlunda ut för mig vid 25, men det ser ut som det nästan alltid har gjort, jag har bra jobb, bra vänner, men ingen kärlek i mitt liv. Jag fattar inte, varenda kille jag träffat, antingen byta ut mig mot en annan kvinna, eller ge upp mig. Ingen vill stanna kvar, det måste vara ett stort fel på mig. Jag begriper inte vad jag ska göra.

Ja Varför? Man tror att allting är bra, men så händer det saker, alla gör misstag, men man borde ju kunna prata om saker och förlåta varandra. Jag brukar alltid ta på mig saker och ting, andras misstag framför allt,det gillar jag inte hos mig. Jag borde träna på att låta felen vara andras också, och inte bara mina. Kärleken går så mycket upp och ner, jag är singel och vill inte vara det. Finns kanske en chans att lappa i hop det som varit, men nu är det döläget, man sitter och väntar på svar, jag har gett honom en månad, vilket han inte vet om. Men det är väldigt generöst, jag har inte tjatat och hört av mig. Jag kan bara hoppas att det blir resultat, men vi får se om det blir det. Blir de inget resultat så går jag vidare. Finns ingen mening med att vara snäll mot någon som inte tar chansen.

Jaha så står man här, singel igen, förbannad och ledsen. Men! Jag saknar honom inte och jag älskar honom inte längre heller. Samtidigt är jag ju fundersam över varför det blir så här, visst har man ju fel och brister,men man måste ju kunna prata om saker och ting. Tydligen så verkar väldigt många killar inte tycka att det är värt det, eller ja dom som har varit i hop med mig, tycker inte det är värt det, eller så tycker dom inte att jag är värd det. Jag tycker det är jobbigt, då jag inte är någon singelperson. Det ger mig ingenting, och jag upplever singelperioderna som ett nattsvart helvete. Få verkar dock förstå min längtan efter att få bli älskad, och då menar jag älskad för resten av livet, inte 4 månader. För så har det varit dom sista relationerna jag har haft.

Det tog ett tag, att komma på tjusningen med att bli äldre, men nu känns det riktigt jävla bra! Jag såg aldrig fram emot min 18 års dag, det innebar mest ångest för mig, att ta körkort, som jag inte tänker göra, och massor av ansvar och annat. Jag kände att jag inte ville bli 18 år helt enkelt, i min släkt skryter dom flesta över sina barn,att dom har gått universitet osv, man känner sig påmind om att man inte är som alla andra. Jag har aldrig haft det lätt i skolan, och jag har haft stora problem med matematik, det har varit jobbiga samtal och jag har farit illa av allt som har hänt. Men samtidigt så är jag glad över all hjälp jag har fått, tyvärr har självförtroendet fått sig många törnar. Alla utredningar har gett mig svar på mina frågor, men också har jag fått känslan av att jag mest är dålig på saker. Det har blivit bättre nu, när jag har gjort mig av med vissa personer i mitt liv, och det har tillkommit bättre personer. Min underbara pojkvän och våran söta son, dom två personer ger mig glädje och dom får mig att känna mig att jag kan.

Äntligen har jag skapat mig en ny blogg. Denna heter Snuttan och det är jag som är snuttan. Denna jag är en tjej på 25 år, som lever livet, med min underbara pojkvän och våran son Nemo(hund) Den här bloggen kommer att handla om den resa jag har framför mig, jag har bestämt mig för att sterilisera mig, ska dra i gång denna resa när jag har fyllt 25 år. Detta ska bli spännande, och det är något som känns jättebra för oss båda två, tyvärr blir dock många ganska så provocerade av detta, varför har jag ingen aning om. Jag tycker att man ska få göra som man vill, det är mitt val och min kropp, och dessutom ett val som jag har gjort för min skull, inte för någon annans. Sen har jag och min pojkvän världens underbaraste son Nemo, han är ju en hund, men han är ändå våran son, en glad prick som har infört mycket glädje i vårat liv. Han har gett mig så mycket kärlek och värme, och med honom känner jag att jag verkligen kan.