Ja så är det bara en vecka kvar, tills jag och min pojkvän ska förlova oss. Det är nervös, pirrigt och det känns så overkligt. Tänk att det blev, precis som jag ville, efter allt mörker, och alla ledsamheter. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta, någon speciellt inte efter att jag hade steriliserat mig. När jag somnar i min pojkväns famn, och när jag kikar ut från sovrummet, och ser våran söta son Nemo,kurar i hop sig på sin bädd. Det är dom ögonblicken som fastnar i mitt huvud, som alltid kommer finnas där. Då somnar jag med ett leende på läpparna, och oftast med glädjetårar rinnande. Jag är extremt tacksam för det jag har, och för det jag har fått, även om vägen dit har varit lång. Nu står jag inför förlovning och att bli sambo. Overkligt är det, det känns som jag tjatar om detta ständigt, men då får folk tycka det i så fall. Jag lever min dröm, äntligen så lever jag min dröm.