Detta med att ha barn, inte kunna få barn, eller vara frivilligt barnlös, är så otroligt laddat. Tjejer som väljer bort barn, trycks provcoera något otroligt. Men detta är det ingen som skriver om, jag själv skrev till Amelia, och vad fick jag en liten notis längst bak i tidningen. Nu tänker ni jävla kärring som inte kan vara nöjd som alla andra, men det kan jag inte. Varför längst bak? Skäms dom så pass över att vi tjejer finns, som valt bort barn finns, eller är vi inte värda en interjuv. Det har haglat så pass mycket glåpord över mig, så de skulle folk inte tro om man berättade. Jag själv valde vid 22 års ålder att inte skaffa mig barn, sen dess höll jag fast vid mitt beslut, tills jag fyllde 25, därefter fick jag som jag ville, jag fick tid för sterilisering, dvs min frihet! Folk kan nog tycka att det är att vara brutal eller elak,men det gör inte jag. Hur mänsklig skulle jag vara om jag fick barn, för någon annans skull? För att glädja andra, eller för att jag ska följa strömmen? Nej folk får säga vad dom vill om mig, men när jag har beslutat mig för något, ändrar jag mig oftast inte, så också även detta. Vilket ett litet ärr vid min navel vittnar om, detta är något jag är stolt över, men vägen dit var lång. Kantad av många oförstående och arga människor. Ord som, äsch du ändrar dig vid 30, du är för ung, sånt kan du aldrig veta, åh du blir aldrig vuxen utan barn, du kommer bli ensam som gammal, stackars dina föräldrar, du är ingen riktig kvinna, du är känslokall,du har ingen empati, listan kan göras lång må ni tro. Jag läste om en tjej som sterliserade sig, och folk brukade hålla upp barn framför henne, och säga vadå blir du inte sugen nu? Herregud hur patetisk får man bli, man kan inte övertyga folk om sånt, det gör man som man vill med. Att välja bort barn, är inte lika med, att man hatar dom eller är känslokall. Jag har aldrig blivit utsatt för att nån håller upp barn framför mig, och säger vadå blir du inte sugen eller ångrar du dig inte? Då skulle jag säga, jag är mamma, och våran son har lika mycket värde som din bebis, och sen skulle jag säga att jag aldrig ångrar mitt beslut om att sterlisera mig. Jag är tacksam över familj, vänner, min underbara fästman och våran Nemo, som genom allt stöttat mig.

Nu till mina innersta tankar, jag har ett funktionshinder som heter Diskalkulii, i korta drag betyder det att man har extremt svårt med matte, svårt att bedömma avstånd, svårt med lokalsinnet, svårt att bedömma saker som ska göras vid behov. Detta är min "mörka hemlighet" Något jag har fått vänja mig vid, att prata om, trots att jag inte alltid vill, eller ofta inte vill. Eller det beror på vem personen ifråga är, som man pratar med. Jag fick inte min diagnos, förrens 3 veckor innan jag fyllde 18 år. Vilket är med andra ord jävligt sent! Min mamma, min älskade mamma som slet som den lejoninna hon är, för mig, med blod, svett och tårar, och ilska kan man lägga till. Ingen som trodde henne, ingen som ville tro henne, dom bara sa det kommer sen, det kommer sen. Mamma hade ju upptäckt detta med mig, redan när jag var liten, men då fanns det ytterst lite information om mitt funktionshinder. Så den kampen hade vi i stort sett hela livet, och när vi väl fick en diagnos, var det ingen som trodde eller tog oss på allvar då heller. Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag var kort, och färgad, gjorde naturligtvis sitt till, då var jag ju verkligen annorlunda. Nu har jag ju tagit steget fullt ut, och valt bort barn också, för att är jag annorlunda, kan lika gärna vara det ända vägen in i kaklet. Så till er föräldrar som har barn, som är annorlunda, ta till er den hjälp ni får! Men se också till barnens begåvningar, det kommer prövningar för alla, men man klarar allt bara man ger sig fan på det. Titta på mig! I dag lever jag min dröm, jag är Patrics fästmö, och Nemos mamma, vem hade kunnat trott det, när jag hade det som jobbigast? Inte jag i alla fall! Så ett stort tack till min mamma, som har och alltid kommer vara mitt stora stöd, som tror på mig, som gjorde mig självständig, som trodde på mig, när jag hade det som jobbigast. Tack till mina vänner, min fästman Patric, och våran son Nemo, dom älskar mig, funktionshindrad eller inte, steriliserad eller inte.

Det datumet är speciellt, för då kom lyckan, i form av en grycksbokarl som heter Patric! Hela mitt liv har jag längtat efter kärlek, men inte känt att jag har passat in, varken lång,eller blond, som det skulle vara på den tiden, ja alltså tills man insåg att det inte hade betydelse. Har varit förlovad två gånger, men de har inte hållit, och nu i efterhand vet man också varför, dom var rätt för mig just då, men inte nu. När jag bestämde mig för att inte sätta några barn till världen, var jag 22 år gammal, och glåporden haglade över mig. Du kan inte veta något sånt, stackars dina föräldrar, du kommer ändra dig, du har inte vuxit upp än, du missar meningen med livet, det är din livsuppgift och bla bla bla bla. Allvarligt talat, jag visste redan vid den åldern, att jag inte ville, svårare än så är det faktiskt inte. Och med dessa glåpord kom också, en uppkäftighet hos mig, det är nästan som att ju mer folk hatade att jag inte ville ha barn, destå mer uppeldad blev jag och övertygad om att jag gjorde helt rätt. Så jag tog också beslutet att sterilisera mig, vilket jag aldrig någonsin har ångrat. Men jag trodde att livet skulle bli ensamt, jag var övertygad om att ingen ville ha en kvinna som inte kunde ge en man några barn. Länge grät jag över detta,och försökte se mig själv som ensam hela livet. Detta ändrade Patric på, när jag vilade upp mig efter steriliseringen, så dök han upp på nätet, vi började prata och jag tyckte att han var både vänlig, mysig och lättpratad, när jag släppte bomben om att jag hade valt bort barn frivilligt och nyligen steriliserat mig, svarade han att han inte heller ville ha barn, jag trodde inte mina ögon! Här fanns en karl som tyckte lika som mig. Efter en månads prat på internet, var det dags för dejt, den 23/9 träffades vi på Fricks i Rättvik, och där slog kärleken till med full kraft, jag visste faktiskt på en gång, att han var den jag ville ha, och efter den första kyssen, har vi aldrig tvekat. Den 30/8 i år förlovade vi oss och den 27 september flyttade vi i hop, efter ett års pendlande mellan Rättvik och Grycksbo. Vem hade anat att den rätta mannen fanns i Grycksbo hela tiden? I dag är vi också föräldrar till våran Nemo, en pigg och glad kille på 3 år, som är blandras mellan lagotto och rottwelier. En toppenunge på alla sätt och vis. Nästa mål är drömbröllopet! Det ser vi fram emot.

Som 17 åring var jag, glad och ville precis som dom flesta andra bli älskad, känslan av att bli älskad stod högt upp på listan. Jag träffade en man som jag trodde, älskade mig, fler och fler folk påpekade massor av saker om honom, och självklart gick det in genom ena örat och ut genom det andra. Denna man kom att påverka och göra avtryck i mitt liv, tyvärr inte på det positiva sättet. Det hela slutatde med våldtäkt, som om man inte hade fullt upp med känslor, hormoner och allt annat, så trodde jag aldrig aldrig att det skulle hända mig, precis som många tror. Livet blev nattsvart, totalt mörker, jag grät en hel vinter, ville inte vara med kompisar, alla mina tankar förändrades, jag var ensam i en lång period, inte säker på om jag verkligen ville ha kärlek, eller sex heller för den delen. Jag kom undan "lindrigt" inga skador, ingen gradviditet, som tur var. Mest av allt var rädslan, rädslan att bli övergiven, rädslan att våga berätta, för omgivningen om detta. En del trodde på mig, andra tyckte att jag fick skylla mig själv. Jag anmälde honom aldrig, vilket folk så klart har åsikter om. Men jag fick en chans, som kanske andra inte får, när det gäller våldtäkt, jag fick slå tillbaka, och tro mig ingen karl på 180 cm lång, som väger 80 kg, förväntar sig att han ska få stryk av en kvinna på 144 cm lång. Jag började egentligen min egen läkningsprocess redan då, från den dagen har jag aldrig varit rädd för en karl, och definitivt aldrig rädd för just honom. Detta var 11 september 2004, jag har sett till att gjort upp med detta, så inte kommande man eller barn ska bli lidanden. Så ni tjejer som tror, att det blir bättre av att inte prata om det, eller stänga in det, kan glömma det. Vi som har gått igenom detta helvete, för att komma levande tillbaka, är menade att rädda andra, att våga berätta, göra våra röster hörda. Kan jag hjälpa en tjej så är jag glad, självklart har min kampsportsträning varit till nytta, då jag hade börjat med boxning, då detta ägde rum. I dag är jag lycklig, fullkomligt lycklig, jag lever min dröm, med fästman och våran son Nemo. Den kille som våldtog mig, krossade mig totalt, mina drömmar, den jag var då, allt i princip allt. Nätter med madrömmar, tårar, ilska, hat ja alla känslor man kan ha. Men jag kom ut som vinnare ur detta, och framförallt är jag vid liv. Det är inte alla berättelser som får det slutet. Så till sist, det som inte dödar det härdar, och ensam är inte stark, tillsammans är man stark.

Hösten har kommit, oavsett man vill eller inte. Men den är annorlunda jämfört, med alla andra höstar jag har upplevt. För ett år sedan, förde hösten med sig mitt livs kärlek Patric, som också nu är min fästman. Förlovningen var en av dom bästa dagarna, i våra liv. Den hade allt, mycket känslor och, jag kollar jämt ner på min ring, tror knappt att detta är sant. Nästa vecka blir vi sambos, och firar ett år tillsammans, så hösten kommer med fina och mysiga dagar, som gör oss påminda om att vårat liv går framåt. Äntligen kan jag se ljuset i hösten, för det har varit svårt innan, då tillvaron var mörk, oavsett årstid. Vi går en ljus framtid till mötes, och jag är gladare än på länge. Nemo killen är också glad att han ska, få sin pappa på heltid äntligen. Nemo känner av att det blir kallare ute, så han är väl beredd på hösten och vintern. Vi har det bra, våran lilla familj på tre.

Ja så är det bara en vecka kvar, tills jag och min pojkvän ska förlova oss. Det är nervös, pirrigt och det känns så overkligt. Tänk att det blev, precis som jag ville, efter allt mörker, och alla ledsamheter. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta, någon speciellt inte efter att jag hade steriliserat mig. När jag somnar i min pojkväns famn, och när jag kikar ut från sovrummet, och ser våran söta son Nemo,kurar i hop sig på sin bädd. Det är dom ögonblicken som fastnar i mitt huvud, som alltid kommer finnas där. Då somnar jag med ett leende på läpparna, och oftast med glädjetårar rinnande. Jag är extremt tacksam för det jag har, och för det jag har fått, även om vägen dit har varit lång. Nu står jag inför förlovning och att bli sambo. Overkligt är det, det känns som jag tjatar om detta ständigt, men då får folk tycka det i så fall. Jag lever min dröm, äntligen så lever jag min dröm.

Är inne på min andra semester vecka, och det känns underbart. Solen skiner och jag är ute med Nemo, och när jag är i solen, funderar jag också. Jag tänker tillbaka på tiderna, då jag var missnöjd, ledsen och arg på mitt liv. I dag lever jag min dröm, jag ska snart förlova mig, jag ska snart bli sambo, denna man är min ängel, på alla sätt och vis. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva. Men sen då, det finns någon i mitt liv, som jag inte känner mig älskad av, som ger mig gliringar, trots att jag var den som fanns där för honom, när han fick hjärtinfarkt. Att inte kunna glädjas med sin dotter, borde vara ett brott. Så till er som ska bli föräldrar, se till att älska era barn, ALLA ERA BARN! För tro mig dom lär märka, om ni favoriserar någon. Det gör jag nämligen, jag får nog acceptera, att det inte spelar någon roll, hur mycket jag går ner i vikt, eller vilka framgångar jag får, jag kommer aldrig att vinna min pappas kärlek, eller att han är stolt över mig. Det är en stor sorg, men samtidigt vad gör man? Livet går vidare.

Det var ett tag sen, jag skrev någonting här på bloggen, men det har hänt så himla mycket. Jag har fått förlängt på mitt jobb, efter en minst sagt omvälvande händelse. Jag ska förlova mig i augusti med min karl, vi firar ett år i september, och vi ska flytta i hop när hösten kommer. Helt otroligt att vi har kommit så långt, på våran väg tillsammans. Jag har sjungit på min pojkväns, brorsons dop, dessutom sjöng jag a capella, för första gången i mitt liv. Ännu en upplevelse att lägga, till handlingarna. Jag är precis där jag vill, vara mitt i liv, inte kunde jag ana när jag gick på gymnasiet, att mitt liv skulle bli så här bra till sist. När jag sterliserade mig, trodde jag att jag skulle få leva mitt liv ensam. Men inte då, jag träffade mannen i mitt liv, sen har ju vi barn så de räcker, vi har ju våran Nemo, som är världens bästa unge.