Så har vi kommit en bit in i 2013, och de känns fortfarande som att jag svävar på rosa moln. Jag är tacksam för att jag mår så bra, och för att jag har mitt barn Nemo, min pojkvän, vänner och familj som stöttar mig. Livet går vidare, på både gott och ont. Ibland funderar jag tillbaka på när livet inte var så här, när det var som svartast i mitt liv, när man inte såg någon ljusning alls. Jag tänker på våldtäckten, på alla dessa jobbiga män jag har haft, besvikelser, osv. Då gjorde det ont, i dag kan jag dra lärdom av det som har hänt. Vissa personer kommer in i ens liv, precis när dom ska det. Så också min Nemo och min Patric. Tro, hopp och kärlek och störst av alla är Kärleken.

Trots att det är vinter, så är jag glad, riktigt lycklig faktiskt. Jag har min fina pojkvän, våran underbara son, underbara vänner, familj och svärföräldrar. Dock har jag förlorat min svägerska, det känns jobbigt, och jag blir rädd att mitt liv också ska gå i kras, som det har gjort så många gånger förr. Livet tar förunderliga vägar och svängar, ibland går det neråt så mycket, för att sen vända och gå uppåt. Snart är julen här, och min pojkvän ska fira jul med oss. Ibland tänker jag,när kommer baksmällan, hur länge ska jag få vara så här lycklig. Livet är till för att levas, och för att må bra, för att lära sig något. Jag önskar att alla mina vänner ska få känna och vara lika lycklig som jag är.

Då börjar vi närma oss jul, eller ja en månad kvar men ändå tiden har gått så himla fort. Jag är glad, lever min dröm, har träffat världens bästa kille, vi har varit tillsammans i två månader, och ändå så vet jag i mitt hjärta, att det är rätt den här gången. Han lyser upp min värld, har gör min dag, vi har roligt i hop och vi har samma intressen. Han har det största hjärta en människa kan ha, och han är supersnygg, klok, ärlig, stark och romantisk, han är precis allt jag vill ha och lite till. Jag ser en ljus framtid för oss, och livet har återvänt till det bra.

Äntligen är steriliseringen gjord! Vilken krångeldag, sist ut på operation, men resten gick ju bra, har varit ledig en vecka, och nu har jag jobbat ett tag. Känns jättebra, mina plåster är borta, och allt ser bra ut. Får se när jag kan börja träna igen. Vill känna att allting känns bra så att säga. Så har de börjat bli höst också, tyvärr är det väl bara att gilla läget. Men vem vet, kanske hösten i år blir bättre än någonsin, man kan ju alltid hoppas i alla fall. Vi får se vad hösten har att erbjuda.

Ja nu är vi nästan där, bara i morgon kvar, sen blir det operation. Det känns jättebra, även om jag är nervös, inför att dom ska sticka mig, och för att bli sövd, men det kommer nog gå bra. Har köpt bedövningssalva, så jag känner inget när dom sticker mig. Vad fort det har gått, från 22 till 25 år, alla papper är underskrivna, ingen ställde frågor om varför jag sterlisera mig, men de kändes bara bra. Nu har jag snart nått mitt mål, och jag är väldigt glad för det, visst har folk sagt kränkande saker till mig på vägen, men dom vet inte hur pass målmedveten jag är. Jag fattar mina beslut, genomför det, och ser tillbaka på det utan ånger. Detta är ett sånt beslut, mitt val och mitt kropp. Dåså då är det dags, hårdhanskarna på.

Nästa vecka, blir min sista vecka på jobbet, sen är de dags för operation, känns väldigt nervöst och jag är ganska så rädd. Ibland känner jag mig ensam, jag är nog mest besviken på att mitt liv inte, blev som jag hade tänkt mig, eller som jag ville. Det känns som att jag är mest i vägen, fast det inte är så. Jag trodde att jag, skulle ha haft en pojkvän som, skulle hålla min hand, men det har jag inte. Alla andra runt omkring mig, förlovar sig, gifter sig, får barn. Jag går åt andra hållet, satsar på ett liv utan barn, men vill förlova och gifta mig. Någonstans inom mig, så hoppas jag på att det blir bra för mig också. Men ibland känns det som, att mina drömmar inte blir sanna. Vi får väl se.

Nu har jag fått tid, för min sterilisering, den 27 augusti, vilket betyder att det bara är 3 veckor kvar. Det känns skitbra, visst är jag lite nervös, de kan jag inte sticka under stolen med. Är väl mest rädd för dessa nålar, men de ska nog gå bra, får ha fusksalva på. Med kärleken går de si så där, dejtar fortfarande, så jag hoppas att det går framåt. Jag vill ju gärna att de ska bli något, inte bara dejta och sen blir det inget i alla fall. Men sånt märker man väl, ska ge detta en ordentligt chans men då vill jag också ha, ordentliga reslutat. För att vänta för mig, är rätt så svårt, jag vill gärna att saker och ting ska hända på en och samma gång. Jag menar nog inget illa, men jag vill framåt i livet, inte att det ska stå still. Åren går så att säga och jag vill också få uppleva mitt livs kärlek, inte bli ensam kvar. Jag kan säkert vänta, men inte för evigt.

Nu ser vi ljust på tillvaron igen. Ska på dejt om två veckor, så det ser jag fram emot, visst är jag lite orolig och rädd. Men jag tänker på att jag bryr mig, det är därför jag är rädd. Jag gillar den här killen, han verkar så mysig, och nu är det snart ett halvår sen jag dejtade sist. Skulle ha dejtat i helgen, men det fick skjutas upp till nästa helg, så typiskt, men jag får väl ha lite tålamod. Men när man vill så mycket, nåja, jag får försöka njuta av min sista semestervecka, när jag ska på dejt, har jag börjat jobba igen. Nu har jag bestämt mig för att det ska bli bra, och att det ska få gå min väg, även om jag behöver vänta tills nästa vecka. Återkommer om hur det blir.