Så har vi kommit en bit in i 2013, och de känns fortfarande som att jag svävar på rosa moln. Jag är tacksam för att jag mår så bra, och för att jag har mitt barn Nemo, min pojkvän, vänner och familj som stöttar mig. Livet går vidare, på både gott och ont. Ibland funderar jag tillbaka på när livet inte var så här, när det var som svartast i mitt liv, när man inte såg någon ljusning alls. Jag tänker på våldtäckten, på alla dessa jobbiga män jag har haft, besvikelser, osv. Då gjorde det ont, i dag kan jag dra lärdom av det som har hänt. Vissa personer kommer in i ens liv, precis när dom ska det. Så också min Nemo och min Patric. Tro, hopp och kärlek och störst av alla är Kärleken.