Detta med att ha barn, inte kunna få barn, eller vara frivilligt barnlös, är så otroligt laddat. Tjejer som väljer bort barn, trycks provcoera något otroligt. Men detta är det ingen som skriver om, jag själv skrev till Amelia, och vad fick jag en liten notis längst bak i tidningen. Nu tänker ni jävla kärring som inte kan vara nöjd som alla andra, men det kan jag inte. Varför längst bak? Skäms dom så pass över att vi tjejer finns, som valt bort barn finns, eller är vi inte värda en interjuv. Det har haglat så pass mycket glåpord över mig, så de skulle folk inte tro om man berättade. Jag själv valde vid 22 års ålder att inte skaffa mig barn, sen dess höll jag fast vid mitt beslut, tills jag fyllde 25, därefter fick jag som jag ville, jag fick tid för sterilisering, dvs min frihet! Folk kan nog tycka att det är att vara brutal eller elak,men det gör inte jag. Hur mänsklig skulle jag vara om jag fick barn, för någon annans skull? För att glädja andra, eller för att jag ska följa strömmen? Nej folk får säga vad dom vill om mig, men när jag har beslutat mig för något, ändrar jag mig oftast inte, så också även detta. Vilket ett litet ärr vid min navel vittnar om, detta är något jag är stolt över, men vägen dit var lång. Kantad av många oförstående och arga människor. Ord som, äsch du ändrar dig vid 30, du är för ung, sånt kan du aldrig veta, åh du blir aldrig vuxen utan barn, du kommer bli ensam som gammal, stackars dina föräldrar, du är ingen riktig kvinna, du är känslokall,du har ingen empati, listan kan göras lång må ni tro. Jag läste om en tjej som sterliserade sig, och folk brukade hålla upp barn framför henne, och säga vadå blir du inte sugen nu? Herregud hur patetisk får man bli, man kan inte övertyga folk om sånt, det gör man som man vill med. Att välja bort barn, är inte lika med, att man hatar dom eller är känslokall. Jag har aldrig blivit utsatt för att nån håller upp barn framför mig, och säger vadå blir du inte sugen eller ångrar du dig inte? Då skulle jag säga, jag är mamma, och våran son har lika mycket värde som din bebis, och sen skulle jag säga att jag aldrig ångrar mitt beslut om att sterlisera mig. Jag är tacksam över familj, vänner, min underbara fästman och våran Nemo, som genom allt stöttat mig.

Nu till mina innersta tankar, jag har ett funktionshinder som heter Diskalkulii, i korta drag betyder det att man har extremt svårt med matte, svårt att bedömma avstånd, svårt med lokalsinnet, svårt att bedömma saker som ska göras vid behov. Detta är min "mörka hemlighet" Något jag har fått vänja mig vid, att prata om, trots att jag inte alltid vill, eller ofta inte vill. Eller det beror på vem personen ifråga är, som man pratar med. Jag fick inte min diagnos, förrens 3 veckor innan jag fyllde 18 år. Vilket är med andra ord jävligt sent! Min mamma, min älskade mamma som slet som den lejoninna hon är, för mig, med blod, svett och tårar, och ilska kan man lägga till. Ingen som trodde henne, ingen som ville tro henne, dom bara sa det kommer sen, det kommer sen. Mamma hade ju upptäckt detta med mig, redan när jag var liten, men då fanns det ytterst lite information om mitt funktionshinder. Så den kampen hade vi i stort sett hela livet, och när vi väl fick en diagnos, var det ingen som trodde eller tog oss på allvar då heller. Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag var kort, och färgad, gjorde naturligtvis sitt till, då var jag ju verkligen annorlunda. Nu har jag ju tagit steget fullt ut, och valt bort barn också, för att är jag annorlunda, kan lika gärna vara det ända vägen in i kaklet. Så till er föräldrar som har barn, som är annorlunda, ta till er den hjälp ni får! Men se också till barnens begåvningar, det kommer prövningar för alla, men man klarar allt bara man ger sig fan på det. Titta på mig! I dag lever jag min dröm, jag är Patrics fästmö, och Nemos mamma, vem hade kunnat trott det, när jag hade det som jobbigast? Inte jag i alla fall! Så ett stort tack till min mamma, som har och alltid kommer vara mitt stora stöd, som tror på mig, som gjorde mig självständig, som trodde på mig, när jag hade det som jobbigast. Tack till mina vänner, min fästman Patric, och våran son Nemo, dom älskar mig, funktionshindrad eller inte, steriliserad eller inte.