Nu till mina innersta tankar, jag har ett funktionshinder som heter Diskalkulii, i korta drag betyder det att man har extremt svårt med matte, svårt att bedömma avstånd, svårt med lokalsinnet, svårt att bedömma saker som ska göras vid behov. Detta är min "mörka hemlighet" Något jag har fått vänja mig vid, att prata om, trots att jag inte alltid vill, eller ofta inte vill. Eller det beror på vem personen ifråga är, som man pratar med. Jag fick inte min diagnos, förrens 3 veckor innan jag fyllde 18 år. Vilket är med andra ord jävligt sent! Min mamma, min älskade mamma som slet som den lejoninna hon är, för mig, med blod, svett och tårar, och ilska kan man lägga till. Ingen som trodde henne, ingen som ville tro henne, dom bara sa det kommer sen, det kommer sen. Mamma hade ju upptäckt detta med mig, redan när jag var liten, men då fanns det ytterst lite information om mitt funktionshinder. Så den kampen hade vi i stort sett hela livet, och när vi väl fick en diagnos, var det ingen som trodde eller tog oss på allvar då heller. Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag var kort, och färgad, gjorde naturligtvis sitt till, då var jag ju verkligen annorlunda. Nu har jag ju tagit steget fullt ut, och valt bort barn också, för att är jag annorlunda, kan lika gärna vara det ända vägen in i kaklet. Så till er föräldrar som har barn, som är annorlunda, ta till er den hjälp ni får! Men se också till barnens begåvningar, det kommer prövningar för alla, men man klarar allt bara man ger sig fan på det. Titta på mig! I dag lever jag min dröm, jag är Patrics fästmö, och Nemos mamma, vem hade kunnat trott det, när jag hade det som jobbigast? Inte jag i alla fall! Så ett stort tack till min mamma, som har och alltid kommer vara mitt stora stöd, som tror på mig, som gjorde mig självständig, som trodde på mig, när jag hade det som jobbigast. Tack till mina vänner, min fästman Patric, och våran son Nemo, dom älskar mig, funktionshindrad eller inte, steriliserad eller inte.