Som 17 åring var jag, glad och ville precis som dom flesta andra bli älskad, känslan av att bli älskad stod högt upp på listan. Jag träffade en man som jag trodde, älskade mig, fler och fler folk påpekade massor av saker om honom, och självklart gick det in genom ena örat och ut genom det andra. Denna man kom att påverka och göra avtryck i mitt liv, tyvärr inte på det positiva sättet. Det hela slutatde med våldtäkt, som om man inte hade fullt upp med känslor, hormoner och allt annat, så trodde jag aldrig aldrig att det skulle hända mig, precis som många tror. Livet blev nattsvart, totalt mörker, jag grät en hel vinter, ville inte vara med kompisar, alla mina tankar förändrades, jag var ensam i en lång period, inte säker på om jag verkligen ville ha kärlek, eller sex heller för den delen. Jag kom undan "lindrigt" inga skador, ingen gradviditet, som tur var. Mest av allt var rädslan, rädslan att bli övergiven, rädslan att våga berätta, för omgivningen om detta. En del trodde på mig, andra tyckte att jag fick skylla mig själv. Jag anmälde honom aldrig, vilket folk så klart har åsikter om. Men jag fick en chans, som kanske andra inte får, när det gäller våldtäkt, jag fick slå tillbaka, och tro mig ingen karl på 180 cm lång, som väger 80 kg, förväntar sig att han ska få stryk av en kvinna på 144 cm lång. Jag började egentligen min egen läkningsprocess redan då, från den dagen har jag aldrig varit rädd för en karl, och definitivt aldrig rädd för just honom. Detta var 11 september 2004, jag har sett till att gjort upp med detta, så inte kommande man eller barn ska bli lidanden. Så ni tjejer som tror, att det blir bättre av att inte prata om det, eller stänga in det, kan glömma det. Vi som har gått igenom detta helvete, för att komma levande tillbaka, är menade att rädda andra, att våga berätta, göra våra röster hörda. Kan jag hjälpa en tjej så är jag glad, självklart har min kampsportsträning varit till nytta, då jag hade börjat med boxning, då detta ägde rum. I dag är jag lycklig, fullkomligt lycklig, jag lever min dröm, med fästman och våran son Nemo. Den kille som våldtog mig, krossade mig totalt, mina drömmar, den jag var då, allt i princip allt. Nätter med madrömmar, tårar, ilska, hat ja alla känslor man kan ha. Men jag kom ut som vinnare ur detta, och framförallt är jag vid liv. Det är inte alla berättelser som får det slutet. Så till sist, det som inte dödar det härdar, och ensam är inte stark, tillsammans är man stark.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta med att ha barn, inte kunna få barn, eller vara frivilligt barnlös, är så otroligt laddat. Tjejer som väljer bort barn, trycks provcoera något otroligt. Men detta är det ingen som skriver om, jag själv skrev till Amelia, och vad fick jag en lit...

Nu till mina innersta tankar, jag har ett funktionshinder som heter Diskalkulii, i korta drag betyder det att man har extremt svårt med matte, svårt att bedömma avstånd, svårt med lokalsinnet, svårt att bedömma saker som ska göras vid behov. Detta är...

Det datumet är speciellt, för då kom lyckan, i form av en grycksbokarl som heter Patric! Hela mitt liv har jag längtat efter kärlek, men inte känt att jag har passat in, varken lång,eller blond, som det skulle vara på den tiden, ja alltså tills man i...

Hösten har kommit, oavsett man vill eller inte. Men den är annorlunda jämfört, med alla andra höstar jag har upplevt. För ett år sedan, förde hösten med sig mitt livs kärlek Patric, som också nu är min fästman. Förlovningen var en av dom bästa dagarn...

Ja så är det bara en vecka kvar, tills jag och min pojkvän ska förlova oss. Det är nervös, pirrigt och det känns så overkligt. Tänk att det blev, precis som jag ville, efter allt mörker, och alla ledsamheter. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta, n...